Därvaron 2008-09-25

Välkommen till NiMN-helvetet.

Jag skulle ta ut Cularis på ett litet provkast i solnedgången. Efter reparationen i somras hade den ju bara legat på hyllan. Först handkastade jag den några gånger och trimmade den. Sen drog jag upp den på lite höjd. Den gick som en dröm. När den närmade sig marken hade solen gott och väl krupit nedanför horisonten. Jag tänkte att nu ska jag dra upp den i solen. Jag laddade på med allt vad batteriet mäktade med. Planet var bra högt upp (inte uppe i solskenet, men gått och väl 150m) då sändaren började att kvittra (doo-dee-ditt).

- Aj då (doo-dee-ditt) tänkte jag, (doo-dee-ditt) det är väl bäst (doo-dee-ditt) att landa dårå. (doo-dee-ditt).
Jag drog av (doo-dee-ditt) motorn och började (doo-dee-ditt) nedstigningen. (doo-dee-ditt) Jag stressade inte precis (doo-dee-ditt) ned planet utan cirklade (doo-dee-ditt) lite lungt och stilla (doo-dee-ditt) mot marken (doo-dee-ditt). Sändaren brukar kunna hålla på med sitt drillande i många minuter innan man vanligtvis tröttnar.

Efter uppskattningsvis 30 sekunders (doo-dee-ditt) övergick det till en annan melodi (ditt, ditt, ditt, ditt, ditt...). Det kändes lite som nedräkning till detonation, vilket inte var helt fel - sändaren stängde av sig.

Planet var då inte särskilt högt upp i luften, men tillräckligt högt för att fail-safens dödsspiral skulle sluta i mild katastrof.

Nu måste planet åter repareras. Den gick sönder på liknande sätt som i somras. Den här gången tror jag dock att det går att lappa i med lite elaporbitar.

Jag ska också stoppa tillbaka LiPo-acken i sändaren. NiMH ska jag bara ha i när sändarn ska på service och dyligt.

Nic