Den enda, på Barkis därvarande, entusiasten vid min fältankomst, var den gode Peter S. Lätt olycklig över sitt nyförvärv i radioväg, ty den var liksom inte samma i känslan och blev lite en vingelfaktor i lufthavet för MiniJazzen. Det visade sig sen att tyngdpunkten var justerad bakåt och detta kunde förklara en del av den aviga känslan vid flygning.
Nougaten monterades och därefter Pittsy. Min gamla rutin trogen fick Nougaten på sin lott att fungera som observationsfarkost med tanke på rådande förhållanden på fältet innan en eventuell Pittsy-runda skulle bli aktuell. Det blev mer en spaningsrunda i stil med en SR-71:a än en normal Nougatflygning. Helt plötsligt slutade gas-input från sändaren att ge någon synbar effekt på objektet.Full gas var det som erbjöds.
Som om inte det räckte så blev övriga roderfunktioner klart mer oprecisa än vanligt. Störningar av någon form fick PCM-systemet att sålla och approximera inkommande signaler. Inte allt för sannolika tolkningar i vissa fall. Puh!
Efter fyra låååånga minuter tog så soppan slut, efter lite hjälp från min avslutande vertikalstigning som mer eller mindre orsakade vad som i jetkretsar kallas ”flame-out”. En säker inflygning från hög höjd avslutades med en perfekt nödlandning på fältet.
Tittar man på bilden så förstår man oförmågan att justera gasen. Antagligen har cylindern slagit på metalldelar under flygning och i sin tur orsakat störningarna.
Pittsy fick även denna gång stå över. Nerverna låg lite utanpå efter detta äventyr.
Kim |