Melinda och Julia tog en islandshästridtur. Jag tänkte i stället ta mig en flygtur på en fjällsluttning. Vinden var ganska svag och nordostlig så Vindarnas tempel fick vara. I stället tog jag med cularis någon halvannan kilometer upp på en fjällsida på andra sidan stora vägen.
Solen stekte ganska hårt, så det blev en ganska svettig bestigning. När jag hade kommit upp och skulle montera ihop planet hade jag glömt stabben i stugan (Känns detta igen?). Jag gömde planet och sändaren lite halvhjärtat i en bergsskreva och gick ned till stugan och hämtade stabben. När jag kom upp igen monterade jag planet och kastade ut det.
Det betedde sig jättekonstigt. När jag släppte spaken tokdök det. En hjälplig nödlandning lyckades jag med ett femtiotal meter ifrån mig. Det visade sig att jag inte hade satt dit stabbhalvorna rätt emot varandra. Jag tog bort dem och satte dit dem igen rätt den här gången. Sen flög det mycket bättre. När planet kom upp i luften och gjorde tillräckligt mycket som jag styrde tänkte jag att pröva den planerad inflygningsvägen. Tyvärr gjorde jag ett avståndsbedömningsfel i samband med detta. En bergknalle som jag trodde var tydligt längre bort än den var hoppade upp och attackerade cularisen. Trots elaporens goda egenskaper fick sig kroppen en smäll så att nosen bröts av. Sen blev det inte mer fluget den dagen.
Summan av kardemumman blev således c:a två timmars vandring (med och utan ryggsäck) samt i storleksordningen fem minuters flygning. Mycket jobb för lite skrik kan man kanske säga.
Nic | 
