Därvaron 2006-09-10

Det började lugnt och försiktigt när vi träffades på klubben och laddade och drack kaffe. Fick veta att om allt går bra blir Tobbe och Katarina snart föräldrar. Grattis! Vid transporten till Barkis konstaterades att om Funtanan varit 3 centimeter längre hade Tobbe fått ny bil. Vi packade upp och jag ställde in gyrot, tracking och lite utslag på Trexen. En knapp ack senare var den i "flygbart skick", men jag hade bara hovrat och såg fram mot en riktig flygning.

Tobbe börjar dra igång Funtanan och jag börjar tanka Venturen. Efter en halv tank hör jag "thump" och inser att något människoföremål åkt in i Funtanans prop. Ser Tobbe sträcka upp handen och hur blodet rinner. Det visade sig att "smörkniven" 16x4, fungerade utmärkt som kniv också. Hittade papper och förbandslåda och med en lätt chockad Tobbe drog vi direkt till akuten på Jakobsbergs sjukhus. Fyra stygn, tre tejpar, en stelkrampsspruta och 140 kronor senare lämnade vi sjukhuset. Det såg ut som om Tobbe ville något, men det kanske bara är för att Katarina är lärarinna som han håller upp handen? Nåväl lite biltrixande senare då Lasse fick rycka in var allt tillbaka på klubben. Då jag i brådskan hade slängt soppaslangen på "på pattan" visade sig att 2,5 liter CoolPower runnit ut när vi varit borta. Fet olja i nämnda soppa kunde konstateras, saneringen av Barkis blev sannolikt inte billigare heller.. :-)

Facit: 6 timmar med 12 minuters sammanlagd flygning. Vi hade i alla fall tur med vädret.

Martin

Ja, jag vet allt man inte ska göra när man flyger modellflygplan, t.ex ska man inte skruva på nålen när man är framför propellern. Men olyckan händer när hjärnan kopplar fel. Jag vet att propellern är farlig men jag såg den inte och hjärnan sa inte till att propellern fanns där även fast den inte syntes. Martin var lugn och sansad men jag var nog en smula chockad. Väl hemma upptäckte jag en rispa i långfinret, propellern måste ha snuddat där också.

En lärdom är, som vanligt, att olyckan händer när man minst anar det, och en sak till när det väl händer går det fort. Förbandslådan tänkte jag inte ens på. Det är det första bästa som gäller.

När jag skriver det här har det gått snart tio timmar sedan det hände och lite "varför ?" har man hunnit tänka. Men kanske var det så att jag fokuserade alldeles för mycket på målet, att få upp Funtanan i luften, så att jag inte var riktigt närvarande på vägen dit ?

Tobbe