Efter en tur till Vårbergstoppen, där vinden befanns vara för skev for vi i någorlunda samlad tropp (förbi Tobbes jobb och mitt hus) till Högdalstoppen! Äntligen fick vi packa ut våra flygetyg och ryggsäckar med fika ur bilarna och vandra till topps! Här låg vinden på i bättre riktning och det dröjde inte förrän en skräldus flygplan svingade sig runt och hit och dit i vinden. CRA var inte sämre och diverse vingar, Ricosar och en vid det här laget gammal Chuck samsades med övriga i lufthavet. Sepps Moth var det inte någon större lycka med dock. Trots otaliga övertalningsförsök envisades eländet med att längta till marken. Speciellt jobbigt när marken sluttar så förbonkat... En fördel med de här nya syntetsändarna är att det blir märkbart mindre trängsel kring kanalklämmorna, även för en gammal kristallromantiker som mig!
Fikaklubben passade på att utdela certiFIKat till medlemmar som fikade upp vid vårt fikabord under dagen. Inte mindre än fyra fikare kan titulera sig certiFIKatinnehavare efter den här dagen och får pryda sina termosar med det speciella kafferepet som ett bevis därpå.
Kim hölls med DK åt sin jobbarkompis med ätteläggar och flög stundom sin Rico utan större framgång verkade det. Nic flög vingar och Rico. Mycket hämta Rico i backen blev det. Ett tag var vi alla engegerade i "Rädda Slatten" som förkommit i den likaledes gulgröna slänten. Tobbe blev dock dagens slatträddare emellan Rico och vingflygpassen. Framåt fyratiden hade vi fått nog, vinden började bli lite otillräknelig främst vad avsåg styrkan och det började längtas hem bland deltagarna. När jag kom hem kände jag mig så där härligt urblåst och förflugen som man bara kan känna sig efter en dag på hangkanten. Pelle | 
