Jag for ut till Barkis på eftermiddagen för att premiära Yaken. Temperaturen var behaglig, solen tittade fram ibland, vinden var så svag att det var svårt att lista ut riktningen. Dessutom hade planet stått på hyllan alldeles för länge och gråtit i sin ensamhet.
Jag var på fältet vid fyra tiden efter att ha passerat klubben och gjort en kort funktionstest. Jag lånade också en insnusknyckel till vingskruvarna av Tobbe. På fältet gjorde jag räckviddstest och kontrollerade extra noga att rodrena gick åt rätt håll. När man inte har någon att ta hjälp av får man göra det här desto noggrannare själv.
Roderutslagen (rudder rash?) var nedställda så långt som jag hade vågat. Vid första flygningen visade sig detta inte vara tillräckligt. Planet for hit och dit som en tätting. Efter ett par varv där jag tack vare stor tur inte smackade planet lyckades jag landa vid bortre banändan.
Jag ställde ned utslagen ytterligare och prövade igen. Denna gång gick det bättre. Jag lyckades till och med trimma lite på höjdrodret så att den for rakt fram. När jag skulle landa visade det sig att utslagen var väl små. Åtminstone för stig. Planet flöt inte ut ordentligt. Sättningen tog musten ur landningestället som nu bresar mer än vad som kan anses sedligt.
När jag skulle tillbaka till klubben kunde jag inte hitta tidigare nämnda vingskruvsnyckel. Jag fick helt enkelt packa in flygplanet i bilen utan att ta av vingarna. Det gick, men mer var det inte.
Tobbe var redan på klubben när jag kom dit. Han höll på att sätta ihop de sista delarna i det 3D-pussel som vi brukar kalla för Shrek. Alla delarna kom på plats infettade och fina. Den går mycket mjukare nu än innan isärplockningen påbörjades.
Pelle kom också och vände lite på Jossan innan han började hetsa mig att vi skulle göra ett Kohlfaserfahrwerk till Yaken. Jag kunde knappt tänka mig något bättre att göra så nu vet jag (tror mig veta) hur tillverkningen av ett sådant ska gå till.
Kvällen avslutades med en allvarlig diskussion om framtiden.
Nic |