Jag kom till klubben framåt eftermiddagen i ensamt majestät. Mitt nya jag betade av ursäkterna för att inte flyga en efter en: jag letade fram min soppa, jag laddade en glödack, jag kom ihåg koden till fältet, radion var laddad sedan tidigare. Det enda som var lite svårt att övervinna var bristen på sällskap, men till slut tänkte jag att Kim nog är på fältet. Annars får man väl hålla tillgodo med det sällskap som råkar finnas, och det brukar ju inte vara det sämsta. Väl på Barkis var det en lagom liten skara glada flygare på plats och jag drog en repa med Typoonen bara för att rosta av ringarna(?). Sedan kom Kim. Detta var eftermiddagspasset för honom. Kim får själv lägga till i loggen vad som hände på förmiddagspasset. Under eftermiddagen luftades i alla fall Nougaten och den nya, fina CAPen fick taxa runt lite. Vinden var tämligen frisk och lite kyttig. Solens position på himlen relativt fältet är också ett generellt problem som är svårt att göra något åt.
Jag hade tagit med mig Stingen för att försöka få igång motorn som säkert legat på hyllan i minst tio år. Den gick igång, men jag tror att jag bör rengöra bränslesystemet innan det blir flygning av. Hur som helst fick Stingen förbli på marken. Hade det varit vindstilla så kanske ändå... Och om solen inte... NEJ, nu låter det som gamle Pelle. Så kan vi ju inte ha det! Jag avvek relativt tidigt eftersom jag glömt att äta innan flygningen och detta markerade slutet på min vårsäsong. Min avfärd akompanjerades av Kims CAPs 91:a. Hur gick det sedan? Mojnade det till en premiär, månne?
Nu blir det semester ett tag, men i augusti ska det flygas! Pelle | |
Vädret visade sin bästa sida denna onsdag. Vid halv elva tiden for jag iväg till barkis med Nougaten och CAP:en för att njuta av dagen på fältet. Efter ett antal vändor med Nougaten så blev det dags att ta tag i nålandet av CAP:en.
Avkåpning blev nödvändig för att komma åt att se allt som behövde ses över. Efter en del tweakande gick så motorn som den skulle. Nu började magsafterna göra sig påminda och ihoppackning för att fara hem och samla krafter och näring till kvällens tilltänkta premiär.
Åter på fältet vid halvsex snåret visade det sig att det hade börjat blåsa upp ganska mycket. Inget höjdarväder för en oflugen CAP. Pellemannen hade hittat ut och stod som bäst och Typhonerade inför hänförd publik. Nougaten fick åter slava och därmed fungera som en värdemätare för ljus och vind. Skulle CAP:en få luft under vingarna?? Ytterligare ett flygetyg hade han med sig, den gode Pelle. En Sting som fick motorn genomtvättad av finsoppa och även tanken renad. Den gamla gröna sörjan löstes sakta upp.
Pelles hunger drev honnom från fältet vid styvt över åtta men själv stannade jag kvar i hopp om bättre förhållanden. Och ser man på! Det mojnade så till den grad att CAP:en åter startades upp och taxning företogs. Efter ett par justeringar i depån slogs radion åter på för omstart. Då händer det som inte får hända. Jag har grymma störningar. Det räcker med att jag tar i radion eller snuddar vid någon metalldel på den så rycker det till i alla roder. Det visar sig radion är behäftad med ett jordningsfel kopplat till den bakre kåpan. Tester vi hemkomsten visade intressanta resultat. Huvudorsaken till att det inte har upptäckt tidigare är att SPCM-motagare inte vidareförmedlar störningarna och just en sådan sitter i Nougaten. Jag har nu belagt MC-24:an med flygförbud. MX-16s maskinen får nu ta över ledartröjan tills pizzalådans öde är bestämt.
Patrik den gamle instruktörsuven ställde upp som “Elev” då jag praktiskt ville testa dubbelkomandot med 347:an och MX-16s radion. Arcusen fick fungera som testobjekt. I den helt stilla halvtio kvällens ljus stod vi där och DK:ade Arcus för glatta livet. Det fungerade hur bra som helst. Nu är det bara att dra med tjejerna ut och träna. Kim | |
